Den nordiska språkgemenskapen i ett framtidsperspektiv. Utveckling och förändringar av språken avstannar aldrig så länge det finns kommunikation. Och kommunikation kommer att finnas lika länge som levande väsen. Hur länge till levande väsen kommer att finnas kan ingen säkert veta.        Historien talar om en del resultat som är viktiga att nämna. Jag tänker inte gå in djupt på ämnet historia här, men konstaterar ändå nedanstående fakta. Följande kan betraktas som historiska händelser som gett upphov till viktiga resultat. (Molde/Karker 19933): Norrmän kolonialiserade Island på 870-talet och fick småningom ett eget språk, i och med att de inte kunde följa med i utvecklingen på fastlandet. (s. 114) Digerdöden tog kål på skrivkunniga i Skandinavien och banade väg för en språkutveckling självständig från bl. a. den fornnorska språkkultur, som därmed dog ut. (s. 22) Stora mängder tyska lånord kom in i danskan. (s. 8) Norge lydde under danskt styre och fick danskt skriftspråk. (s. 22-23) Svenskar bosatte sig i Finland, intog en dominerande ställning i samhället och fortsatte tala svenska. (s. 67) Svenskan införde ljudbeteckningarna ä, ö och ck när böcker började tryckas. (s. 57-58) Dagens händelser leder också till resultat, men jag vill alltså inte betrakta något av dem som slutgiltigt: Människan förflyttar sig snabbare nu än förr. Lättrörligheten främjar kontakter med människor bosatta i fjärrtrakter. Kontakter över lands (språkområdens) gränser alstrar ett behov hos kommunikatorerna av ett språk som alla kan förstå. När gränsöverskridande kontakter tas, lämpar sig bäst det språk som lättast förstås av alla kommunikatorer. Språk, som få förstår, eller som inte hävdar sin existens tillräckligt väl (exempelvis många svenska dialekter), riskerar att dö ut. Framtidens händelser kan ingen säga något säkert om. Om vi bestämmer oss för att bevara nordisk kultur och identitet, måste vi vidta vissa åtgärder. Intressen av andra slag kräver andra åtgärder. Om det är intressant för de tre folken att kunna engelska bra, satsar de på undervisning i engelska. Resultatet kan då bli att engelskan intar en dominerande ställning i all kommunikation. Om det är intressant att ta vara på de nordiska språken, söker de rätt på vad som är specifikt nordiskt och sprider kunskap om det. Resultatet kan då bli att de nordiska språken stärker sin ställning även i internationella sammanhang. Det är min förhoppning inför framtiden. Om krafterna för språkutvecklingen. Den inre kraften. Dagens moderna samhälle är ingen idealisk miljö för sådan utveckling som för språken isär. Det är sådan utveckling, som en gång i tiden gjorde västnordiska och östnordiska av det urnordiska språket och senare alstrade norskan, isländskan och färöiskan i väster och danskan och svenskan i öster. Med dagens medel kablas det tryckta eller talade ordet ut över världen i samma ögonblick det alstras. Därför kan fler människor ta del av det och på ett mer vidsträckt geografiskt område än tidigare. Människan förflyttar sig också snabbare nu än förr - därmed längre avstånd på allt kortare tid. Detta skapar allt oftare ett behov av att språket människan använder där hon lärde sig det även skall vara gångbart där, dit hon flyttar, även om platsen hon lämnar ligger långt från platsen hon kommer till. Språkligt samarbete till följd av administrativt samarbete av den sort vi kan se i Norden ligger verkligen i tiden, och den språkutveckling vi kan se något av idag bygger väl främst på att språken går ihop hellre än isär. Enligt vad jag tror, kommer denna utveckling (åtminstone om man uppmuntrar till den) att gå över de tre ländernas inre gränser och småningom alstra något liknande det vi tros ha haft kring år 800 här i Norden - ett gemensamt skandinaviskt språk. Detta är vad jag vill kalla den inre/spontana kraften. Den yttre kraften. Samarbetet mellan Europas länder har bidragit till överhettade debatter om vilka språk som skall räknas som officiella språk i EU. Av Nordens folk verkar danskarna se mest negativt av alla på framtiden, även om danskan är officiellt EU-språk. Den talas dock av relativt få har en säregen ljudlära och rättskrivning och skulle bespara EUs ordbrukare en stor del av mödan med tolkning och översättning till och från andra språk, om det förintades efter hand. Om vi bestämmer oss för att en sådan utveckling inte vore något att eftersträva eller - i värsta fall - böja sig hjälplöst för, måste vi ändå på sikt kunna tänka oss en lösning som blir så lite smärtsam som möjligt för såväl EUs översättare som t. ex. danska språket. Detta är vad jag vill kalla den yttre/tvingande kraften. Skandinaviskan. NORSKA DANSKA SVENSKA SKANDINAVISKA Skriftspråket. Redan idag kan vi finna spår av åtminstone ett skriftspråk, som är utformat så, att det kan förväntas förstås av alla tre folken. Förekomsten av detta språk är dock ännu begränsad till bruksanvisningar på hygienartiklars förpackningar4, och förekommer inte i - vad man kanske skulle hoppas - mellannordiska cirkulär eller kanske rentav dagstidningar. Det finns hursomhelst ett skandinaviskt språk, enligt Are Mjølsnes (1997), student vid Høgskolen i Oslo, fakulteten för lärarutbildning. "Med forståing som målestokk" och med den tyske språksociologen Heinz Kloss terminologi delar Mjølsnes in världens språk i avståndsspråk, Abstandssprache och utbyggnadsspråk, Ausbausprache. Den sista av dessa kategorier avser språk "som liknar så mye på kvarandre at vi så å seie kan snakke om ei direkte forståing". Arne Torp (1993:44-45), försteamanuensis vid universitetet i Oslo, pekar på att norska språkets variationsmöjligheter bidrar till att en norrman lätt kan uppfatta sina två grannspråk som ytterligare varianter; "to nye ‘skandinaviske dialektar’". Men något normbundet rent skandinaviskt skriftspråk existerar inte ännu.        Förutsättningarna för att skapa ett skriftspråk för alla tre språken antas som goda. Om man som svensk skriver på detta språk, kan man tryggt förvissa sig om att det är lika riktigt för en själv som för danskarna och norrmännen. Kanske detta var en ambition hos några av dem som redan år 1869 sammankallade språkmän till det nordiska rättskrivningsmötet i Stockholm. Syftet med detta var nämligen att "undanrödja onödiga skiljaktigheter i de särskilda nordiska språkens stafningssätt [...]" (Wessén 1969:139) Men hur skulle det nya språket se ut? Jag har mina teorier och redogör för dem i följande utan att vare sig förneka eller påstå, att de skulle vara bäst. Min "norm" är alltså bara att betrakta som en utgångspunkt för mina egna hypoteser. Observera, att jag inte tänker mig att föredra en norm som redan finns, utan en helt ny: De språkdrag som vunnit fäste i flest sammanhang antas som huvudsaklig norm. Detta innebär för svenskans del t. ex. att ljudbeteckningarna ä, ö och ck (och en hel del a-baserade ändelser i riksspråket) försvinner, eftersom de inte finns representerade vare sig i danskan eller bokmålet (men a-ändelser förekommer i nynorskan), och därmed räknas som underlägsna æ, ø, kk (och de e-baserade ändelserna). Vissa ord kan få ett annat genus än i dagens svenska: ett fel blir en fejl. För danskans del kommer den sedan länge i skrift etablerade klusilförsvagningen att gå förlorad i många ord: sprog>språk, gade>gate, liksom enkel konsonant i utljud efter kort vokal: tak>takk, skat>skatt. Norskan får som en gång tidigare i historien lida för att högfrekventa ord stavas på östnordiskt vis: sten, mig, dejlig, å>at. Det betyder, att förnorskningen av det danska skriftspråket, som sattes i bruk i Norge i och med införandet av reformationen, inte kommer att märkas i lika hög grad som idag. Alla ord, som förekommer i de tre språken tillsammans bör samlas till en ordskatt, men förses med enhetlig stavning. Att se till, att alla ord är lika frekventa i hela Norden samtidigt är förstås en omöjlighet, men åtminstone kan man se till att i alla tre länderna jämställa exempelvis huske (som är frekvent i norskan och danskan men obefintligt i rikssvenskan) med komme i hug, som förvisso finns i bokmålet, men som är vanligare bara i svenskan. Den skandinaviska normen kommer förstås att föredra främst ett ord framför andra möjliga. Skillnader i stilvalörer som i orden pike/piga kan förekomma liksom redan idag i svenskans grina som inte betyder i Skåne vad det betyder i Norrland. Men om de tre språken hursomhelst stavas mera likt varandra än idag, kanske det känns mera inbjudande att låna fler ord av varandra än man gör idag. Homonymer som fløte i betydelserna flytkork/grädde bör dock undvikas genom att de mest avvikande betydelserna förses med nya benämningar. Men generellt kommer ordrikedomen att innebära, att skillnaderna mellan dagens och framtidens språk enligt denna hypotetiska norm inte behöver bli så stora omedelbart, eftersom man kan använda i stort de ord man är van vid, bara man anpassar dem efter normens rättstavning. Variationsrika form- och böjningsmönster föredras liksom i dagens norska. Varje ord får förstås en huvudform, men med sidoformer, som kan användas utan att de rekommenderas allmänt. Lånord, som inlemmas i det dagliga språkbruket, anpassas till böjningssystemet och helst också till den skandinaviska rättstavningen. Såpass långt går i dagens språk nästan bara norrmännen (genom att skriva exempelvis sjef och sjåfør), men anpassningen vore ändå en god regel för alla tre folken att tillämpa när orden väl kommit in i språket och gjort sig hemmastatt. Då skall det ju ändå brukas på det låntagande språkets villkor. Inhemska nybildningar föredras framför inlåning av nya ord. Om vi ändå bestämmer oss för att stärka de tre språkens ställning genom att samla dem i ett gemensamt skriftspråk, är det bäst att också hushålla ordentligt med det vi redan har. Detta är förstås inte absolut nödvändigt, men säkert skönast för den skandinaviska språkkänslan. Talspråket. Talspråket i Skandinavien kommer - enligt vad jag tror - alltid att vara lika varierat som nu, om inte rentav mer varierat än nu. De nordiska dialekterna kan naturligt indelas i tolv "mål" (Wessén 1969:6). Skriftspråket, som bygger på normerna härovan, kommer visserligen att kräva alstrandet av ett normaluttal, "riksskandinaviska", men det är än på länge ingen som talar exakt så, och de tre folken kommer fortfarande att odla sina uttalsvanor, vilket också på sikt kommer att kräva en bred skriftspråksnorm. Exempel på detta ser vi i dagens norska, och det tycks fungera utomordentligt. Alla, som ansluter sig till den skandinaviska skriftnormen, kommer nämligen att tala något slags dialekt, i och med att det som tidigare räknats som norm i något av de tre länderna kommer att räknas som en variation av det skandinaviska normalspråket.        Det passar sig för resten väl att här försöka klargöra distinktionen mellan språk och dialekt. Det är inte det lättaste, då det gäller jämförelse av språk som är så lika som dagens norska och svenska. Dialekt definieras lexikaliskt som "det särskilda sätt att tala ett språk på, som utmärker ett mindre område såsom ett landskap eller en stad"5. Härav kan vi i alla fall sluta oss till att dialekten är mindre än språket. Men var går då gränsen för vad som är ett språk? När övergår meddelelsemedlen6 i särskilda språk, utan att vara just dialekter av ett och samma språk? "Spørsmålet blir altså; kva er eit språk i motsetnad til eit anna? Her er det glidande overgangar, og vi kan ikkje gje klare svar med klare grenser." (Mjølsnes 1997) Men man skulle möjligen kunna säga, att ett riksspråk, till skillnad från en dialekt, är en språkform som förstås (eller åtminstone bör förstås) inom ett kulturellt och administrativt avgränsat område (exempelvis Sverige). Normaluttalet. Det skandinaviska normaluttalet bör förstås av alla och bör kunna tillämpas utan möda av alla som till vardags talar något av de tre språken. Det är oväsentligt om ljudförrådet bygger på de fonem som förekommer i de flesta av målen. Huvudsaken är att fonemen som används redan behärskas av alla. På dessa villkor kommer inte glottisstöten i danskan (mand’, li’v) liksom den grava accenten (tòkig, àldrig) och de främre rundade u-ljuden (hus, hund) i norskan och svenskan att kunna förekomma alls i riksskandinaviskan. Skriften skall i huvudsak vara det som präglar normaluttalet. Detta innebär på ett visst sätt närapå en dubbelspråkighet för danskar i allmänhet. Dels lär de sig det gängse danska uttalet, som ligger långt från skriften och omfattar många ljudkombinationer som aldrig ens är i närheten av det "gemensamt skandinaviska", dels en mera bokstavsenlig tolkning av orden. Språkgemenskapen i framtiden. De språkligt gynnsamma förhållandena i Norden riskerar enligt vissa att gå om intet med tiden. Åtminstone kan de komma att förändras eller gälla på ett annat territorium än idag. Det internationella arbetet sträcker sig allt oftare utanför Nordens gränser, och de tre språken spelar en allt mindre roll i kommunikationen, kanske även mellan eller inom de tre länderna. "I dei fleiste vitskapsgreiner kunne den språklege påverknaden frå den dominerande amerikanske språkforma føre til at det vart lettare å skrive eigne avhandlingar på amerikansk og vanskelegare å skrive norsk. Bruken av engelsk faglitteratur og vanskar med norsk terminologi kunne ha følgjer for språkvalet." (Venås 1993:20) Egentligen är jag själv inte främmande för att något/några av de tre språken skulle kunna gå under för att ett internationellt sett mera användbart språk får fotfäste i administrationen och vardagslivet. Den talande människan lyckas nämligen alltid finna ett sätt att kommunicera på, och kommunicerar väl egentligen inte sämre för att hon generellt inte längre talar vare sig hurritiska, sumeriska eller - om man så vill - fornsvenska. Och lär de tre folken sig uteslutande engelska nog väl, tjänar den förmodligen som ett utmärkt kommunikationsmedel i både samnordiska och vidare internationella sammanhang. Med tanke på kulturen och samhörigheten vore dock en utjämning av det här slaget förödande för de tre nationerna. En lösning, som skulle bidra till både att den nordiska språkkulturen bevaras och att de tre språken gör sig mera funktionsdugliga och levnadskraftiga i internationella sammanhang, vore att låta samarbetet mellan de tre länderna också omfatta språkvården i så måtto att det tre nationerna samsas om - till att börja med - en skandinavisk skriftspråksnorm. Om införandet av ett skandinaviskt språk. Omedelbart... Vad skulle då hända, om en panskandinavisk språknorm, som den jag presenterat ovan, påbjöds att gälla med omedelbar verkan i alla avseenden och i alla av de tre länderna? Mitt eget intresse sträcker sig egentligen inte längre än att det kretsar kring endast språket i sig, men jag kan väl tänka mig, att först och främst nationalkänslan i de tre länderna kommer i gungning. Har världen sett något så omvälvande förr? Det kan hända, men att genomföra en omedelbar språkrevolution är ingenting jag själv skulle råda makthavarna till och heller ingenting som jag tror skulle vara bra för de tre språken. En sådan skulle också innebära något mycket sällsynt: Att skriftspråket förändras snabbare än talspråket!        Tilltaget att införa ett så gott som nytt offentligt språk finner kanske sitt motstycke i den turkiska språkhistorien. I Turkiet har man nämligen låtit förändra språket radikalt på mycket kort tid. Hur man har förmått göra det är för mig en gåta! Jag erfor förändringarna själv 1991, då jag, fullmatad med fraser från en parlör tryckt på 60-talet, blev både berömd och beskylld av matthandlarna i Kemer för att tala ålderdomligt. Orden jag använde fanns praktiskt taget inte längre! Det är puristiska ideal som ligger bakom förändringarna. Mängder av arabiska lånord har rensats ut ur turkiskan sedan 20-talet. "Turkiska studenter av i dag kan inte läsa osmansk skönlitteratur från sekelskiftet, ja, inte ens Atatürks egna tal från 20- och 30-talen är begripliga i originalversionerna utan måste översättas till det nya språket. Det är lätt att inse vilka effekter ett sådant traditionsbrott får på ett lands kulturliv. [...] Med alla dessa förändringar har det heller inte varit möjligt att behålla diktens7 versmått. Den klassiska poesin byggde på s. k. ‘aruz, som förutsätter en växling av korta och långa stavelser. Med bara turkiska ord, som inte har långa vokaler, går det inte att skriva någon regelrätt ‘aruz. Också hela denna litterära konstform är alltså ett för alltid avslutat kapitel." (Johansson 1980:89-90) ...eller successivt? Om normen i stället införs stegvis - till exempel att börja med som skriftspråk bara inom vissa ämnesområden, får vi som resultat något mer av det som verkligen är eftertraktat: ett starkt skandinaviskt språk satt i bruk, så att den som tar del av det kan förstå det utan att omedelbart själv behöva bemöda sig med att byta sitt eget språk mot det nya. En sådan taktik använder också de, som strävar efter att införa interlingua i litteraturen. Interlingua - för den som inte vet det - är en sammanställning av de ord "som är gemensamma för minst tre men i de flesta fall för flera av språken italienska, spanska, portugisiska, engelska, tyska och ryska" (Stenström 1995:baksidan) Vidare står om interlingua (ibid): "Interlingua är alltså inget konstgjort språk, [...] utan en språkvetenskapligt betryggande registrering av det internationella ordförrådet sådant som det de facto existerar! Språkvetenskapsmän inom IALA (International Auxiliary Language Association) arbetade 1924-1951 med detta projekt och språket togs omedelbart i bruk som resuméspråk i vetenskapliga publikationer för en läsekrets som förstod interlingua utan att ha studerat det." På detta vis kan man alltså sätta också den skandinaviska skriftspråksnormen på prov innan den egentligen är nödvändig. För helt nödvändig blir den inte förrän de tre språken åter har närmat sig varandra mer i praktiken, eller om något av de tre språken hotas av utkonkurrering från ett icke-skandinaviskt håll och därför behöver stöd i språkvårdsfrågor. Att upprätta en skandinavisk skriftspråksnorm utan att införa den omedelbart som officiell vore alltså en möjlig beredskapsåtgärd mot eventuell nordisk språkdöd. Sammanfattning och slutsats. De tre språken fungerar väl tillsammans i både skriftlig och muntlig kommunikation. Bäst samarbetar bokmålets och danskans skriftspråk, medan talförståelsen är bäst mellan norska och svenska. Mellanspråklig förståelse är utmärkande för den kommunikativa situationen här i Norden. Fram till 800-talet hade vi ett språk i Norden. Utvecklingen har dock inte hunnit skilja de tre språken åt längre än att dessa på vissa villkor fortfarande kan betraktas som ett språk. Under gynnsamma förhållanden fungerar de tre språken alltså som ett.        Nutidens språkutveckling går ofta ut på utjämningar och tillnärmanden. Det moderna samhällets snabba kommunikationsmedel och effektiva massmedia har ökat kravet på språkformer som kan användas i stora delar av världen åt gången. Konkret betyder detta exempelvis i Sverige, att en mängd dialekter får ge vika för riksspråket, som kan förstås över hela landet. I internationella kommunikationer används de språk som flest kan förstå, och minoritetsspråk som inte hävdar sig själva tillräckligt riskerar att dö ut. Språkutveckling av idag är alltså resultatet av utkonkurrering.        Om det moderna samhällets snabba kommunikationsmedel och effektiva massmedia bidrar till utjämningar i språken, kan man kanske tänka sig, att vi i framtidens Norden åter talar eller skriver på ett gemensamt språk. Det har redan visat sig, att det engelska språket gör stora landvinningar i utbildning och näringsliv. Det är ett färdigutvecklat språk som fungerar i internationella kontakter av många slag. Om nordiska språk skall kunna röna en likartad framgång i Norden, som engelskan ute i den stora världen, måste medvetna åtgärder vidtas. En språkreform med mål att få de tre språken att närma sig varandra skulle kunna stärka de tre språkens ställning i internationella sammanhang.