Det är närapå omöjligt för oss som bor i Skandinavien att undgå situationer där danskans, norskans och svenskans uppenbara syskonskap gör sig gällande. Även om kommunikationen mycket väl kan brista, har väl alla danskar, norrmän och svenskar åtminstone någon förhoppning om att kunna förstå varandra utan att behöva tala exempelvis engelska. De tre grannspråken danska, norska och svenska1 har nämligen mycket gemensamt. Det visar sig också, om man studerar rutinerna för språkvård i Danmark, Norge och Sverige2, att man eftersträvar ett gott samarbete de tre språken emellan (Wessén 1969:89 m. fl.). Olika tider har sett olika sorters samarbete. Denna uppsats är en studie över detta fenomen.
Hur ser framtiden ut för de nordiska språken?
Mitt arbete håller sig på ett teoretiskt plan, eftersom inga bestämda riktlinjer finns upplagda för intresseämnet. Alltså måste de konkretiseringar jag framställer ändå betraktas som hypoteser. Det enda som är helt sant är historiska fakta. Med hjälp av dessa söker jag måla upp en möjligen tänkbar framtidsvision, men jag kan inte garantera att den är den mest troliga. Helst skulle jag vilja betrakta uppsatsen som ett led i debatten om språksituationen här i Norden. Jag kommer att följa utvecklingen och förmodligen revidera materialet i uppsatsen om en tid.
Det finns gott om litteratur på ämnet nordisk språkgemenskap och nordiskt språksamarbete. Nordisk språksekretariat, som "skal arbeide for å bevare og styrke det språklige fellesskapet i Norden", utger årligen en samling skrifter på ämnet och texten löper på alla tre språken i varje årsskrift. Nordiska rådet har bidragit med den oumbärliga handboken "Att tala nordiskt" (1979) och den utökade versionen "Att förstå varandra i Norden" (1986). Enskilda artikelskribenter (Mjølsnes, Torp m. fl.) dristar sig i det senaste till att tala om de nordiska språken som "skandinaviska dialekter". Elias Wessén tar i "De nordiska språken" upp hur dessa har utvecklats enligt det som kan tänkas vara det skandinavistiska idealet; konstaterandena är dock mest av pessimistisk art:
"Ur allmänt nordisk synpunkt kan man beklaga, att man vid rättskrivningsreformerna i Norge icke har tagit mycken hänsyn till gemensamma nordiska förhållanden. [...] Ivar Aasen förordade formerna kastade, kastat, men landsmålet stannade i den följande utvecklingen beklagligtvis vid kasta (efter talspråket). Bokmålet ändrade först (1907) kastede till kastet och sedan (1917, 1938) till kasta. Detta var också en onödig eftergift åt talspråket och ur nordisk synpunkt beklagligt." (Wessén 1969:73-74)
Alltsedan 800-talet, då skandinaverna antagligen hade ett gemensamt språk, har utvecklingen också skilt de tre språken åt. Samhörigheten, den nordiska identiteten, som karakteriseras av de tre folkens bl. a. religiösa gemenskap och gemensamma rättsuppfattning, har säkert bidragit till att förhindra att språkutvecklingen intar alltför olika riktningar. Nordens historia talar om Kalmarunionen(1397-1521), en förening mellan de tre rikena; Svensk-norska unionen(1815-1905) och myntunionen mellan de tre rikena (1873-1914). Under tiden för den svensk-norska unionen verkade mellan 1830 och 1860 en rörelse, skandinavismen, "for en politisk forening mellom de nordiske rikene". Denna administrativa sammanhållning har säkerligen fordrat även språklig sammanhållning.
Allmänt om mellanspråklig förståelse i Norden.
|
 | |
| |
| | | | |
| | | | |
|  | | |
| | ( | BOKMÅL
förnorskat danskt skriftspråk | ) |
|
| |
När vi idag talar om nordiska språk, avser vi inom den germanska språkfamiljen en förgrening, som omfattar de fem språken danska, svenska, norska, isländska och färöiska. De två första språken i uppräkningen hänförs historiskt till en östnordisk gren, och de tre följande till en västnordisk. I nuläget har denna uppdelning praktiskt ingen betydelse för hur språken fungerar tillsammans. T. ex. har norrmän det inte lättare än svenskar med att förstå islänningar i och med att både norskan och isländskan är västnordiska. Men ändå är språken på den nordiska grenen såpass lika varandra, att man kan förstå dem alla, även om man bara talar ett av dem. Det är en sanning med modifikation, men den råder likväl; mellanspråklig förståelse är något som utmärker den nuvarande situationen i Norden. De språk som främst kommer i fråga då är danskan, norskan och svenskan- alltså de som är föremål för min utredning. Hur pass god förståelsen är färingar och islänningar emellan vet jag inte, men dessa två folks språk, som är det närmaste nutiden kan komma fornnorskan, utgör i sig en isolerad grupp som inte direkt kan inbegripas i den nordiska språkgemenskapen. Om man jämför en text på något av de tre språken med samma text på något av de två isolerade språken, kan man emellertid lätt skönja släktskapen dem emellan och kanske rentav luska ut vad som är vad i den text som är mest främmande för en själv. I praktiken förstår ändå de flesta färingar och islänningar det främmande språket danska, eftersom det används som sidospråk i många avseenden, och de kan via detta ta del av den nordiska språkgemenskapen.
I nutiden samarbetar länderna i Norden på många plan. Samarbetet gynnas oerhört av språkgemenskapen. De tre folken talar något av de tre språken hellre än engelska när de kommunicerar sinsemellan, och en sådan företeelse är nog ganska unik i världen. I alla fall har den blivit till en karakteristisk del av nordisk kultur.
"Der til med så wärdas de icke heller tala som annat folck, uthan tryckia ordhen fram, lika som the willia hosta" (Wessén 1969:81)
Orden är Hemming Gadhs, yttrade om danskarna år 1510. Nästan 500 år har gått sedan dess, och danskarnas "hostande" är alltjämt ett problem för den nordiska språkförståelsen. Danskt tal erbjuder en mängd pikanta detaljer för det otränade örat, vilket innebär ett problem främst för att skriven danska fortfarande är relativt lätt att förstå för både norrmän och svenskar; den har inte följt i talspråkets spår och ger intrycket av att danskan fortfarande gör anspråk på att likna norskan och svenskan. Men den talade danskan uppvisar få likheter med norskan och svenskan och är på så vis förrädisk.
Det danska talspråket genomgår fortfarande snabba förändringar medan skriftspråket ser ut praktiskt taget som för 300 år sedan. (Wessén 1969:83) Dagens danska uppvisar åtminstone tre gängse uttalssätt, som fördelar sig mellan generationerna. Om den yngre generationen mister sin vana att läsa danska, löper den också risken att inte längre kunna hantera den skriftspråksnorm som gäller idag. Antingen reformeras den tids nog och antar en mera ljudenlig form, eller så uppmanas skolväsendet att främja det bokstavsnära uttalet i undervisningen.
Talspråket är något som människan håller mera kärt, eftersom det används dagligen i högre grad än skriftspråket. Det är ju inte alltid människan har papper och penna till hands så fort hon skall delge något. Det talade kommer också utan tvekan mera spontant än det skrivna för de flesta människor, och just av dessa skäl ser jag det som rimligast att en rättskrivningsreform genomförs för danskans del. Men en sådan skulle också definitivt skära av danskarnas band av språklig förståelse med norrmännen och svenskarna. Ur nordisk synpunkt vore det allra bästa det som förefaller minst naturligt: att reformera talspråket. Ett alternativ till det vore att låta danska lärare i vissa skolämnen undervisa norska och svenska barn, för att vänja dessas öron vid danskt tal. Teoretiskt sett vore det hursomhelst ett synnerligen välmenat språkpolitiskt tilltag. Det står förvisso redan i läroplanerna att nordiska skolbarn skall övas i att ta del av sina grannspråk (Mjølsnes 1997), men det sker inte alltid i tillräckligt stor utsträckning.
Som synes på det förenklade schemat har danskan (på norskt territorium dock) utvecklat en "avstickare", som alltsedan 1929 benämns bokmål. Danska var nämligen litteraturspråk i Norge från och med reformationen, som infördes i Norge år 1536, men sedan dess har danskan i Norge successivt anpassat sig efter norska behov och strävanden och är numera ett från danskan i Danmark självständigt språk. Talspråket i Norge har ändå alltid mest varit norskt, och det danska skriftspråket har ansetts som otillräckligt för att återge norskt språk. Därför skapade språkmannen Ivar Aasen på 1800-talets mitt ett nytt norskt skriftspråk.
"Aasen byggde på det som var gemensamt för folkmålen, men särskilt tog han hänsyn till de dialekter, som hade hållit sig renast och som stod fornnorskan närmast i ordböjning och ljudsystem" (Wessén 1969:62ff)
1885 fick de två språken, både dansk-norskan och Aasens skriftspråk, jämställd status som "skole- og officielt sprog", och sedan den här tiden har alltså norska språket inte mindre än två rättskrivningsnormer: Bokmål och nynorsk, som Aasens skriftspråksnorm benämns sedan 1929. Bägge har betydligt större variationsmöjligheter än danskan och svenskan i ordförrådet och böjningsmönstren, vilket gör det möjligt för var och en som skriver på norska att hålla en stil som ligger nära ens eget specifika uttryckssätt. Att med två skriftspråk administrera ett land innebär dock stora omkostnader, kanske lite väl stora med tanke på att de två skriftspråken är variationer av i stort ett och samma språk. Dagens strävanden går därför ut på att föra de två skriftspråken närmare varandra. Det är en process som inte låter sig påskyndas, så Norge får nog dras med två norska skriftspråk bra länge till - åtminstone i någon form.
Jørn Lund, professor vid Danmarks lærerhøjskole, har yttrat orden: "Det er Norge, der har nordisk rekord i sprogforståelse og sprogforståelighed." (Torp 1993:45). Norge upplever en tid som präglas av väl märkbar språkpolitiksföring. Norrmännen vet, åtminstone historiskt sett, vad det innebär att lyda under ett annat rikes välde och därför använda ett språk som inte är deras eget. De vet vilka konsekvenser sådant får för nationalkänslan. Med tanke på det kan man lätt förstå varför de håller så hårt fast vid sitt eget språk nu och engagerar sig starkt även i frågor som berör ett enda ord:
"En meteorolog saksøkte staten fordi han blei nekta å lese sne i værmeldinga fordi den offisielle rettskrivinga bare tillot snø, og han vant saka!" (Fjeldstad/Hervold 1989:123)
Om det visar sig att de tre länderna i längden vinner på att samarbeta, och om detta samarbete leder till ett ymnigare språkutbyte, vore förstås en sammanslagning av de tre språken på sin plats. En sådan skulle säkert innebära slutet på den individualism som präglar norskt språkbruk idag, men främja samarbetskulturen i ännu högre grad. Den nordiska gemenskapen i de flesta avseenden bygger nämligen till en stor del på att Norge en gång i tiden hade danska som skriftspråk. Om norskan hade fått bygga vidare på det äldre norröna skriftspråket, som dog ut på 1300-talets mitt, skulle det kanske inte ha varit tal om någon avsevärd språkgemenskap alls här i Norden. (Torp 1993:45)
Svenska språket talas i huvudsak i Sverige och Finland. Svenskan fungerar som länk för Finlands del till den nordiska språkgemenskapen, eftersom finska språket är långt ifrån nordiskt, men det går vanligen trögt när finlandssvenskar skall till att försöka förstå danska eller norska. Därför kan man fråga sig om språklig gemenskap på skandinavistisk basis verkligen skulle intressera finlandssvenskar. Den skulle ju välkomna danska och norska språkdrag i svenska språket, men kanske inte i första taget i det finska samhället. Paradoxalt nog är finlandssvenskan ypperlig som kommunikationsspråk då svensktalande talar till danskar eller norrmän, eftersom den vanligtvis är betydligt mer välartikulerad än sverigesvenskan. (Jag vidtalade en gång en islänning, som vänligast bad mig försöka tala med finsk brytning, för det var lättare för honom att förstå vad jag sade då.) Man får inte glömma bort, att inte ens alla sverigesvenskar är bra på att förstå danska och norska, så ett svenskt språk i samnordisk språkdräkt skulle säkert innebära mycket nytt också för svenskarna.
Svenskan utmärker sig bland de tre språken vid första anblicken på grund av sin rättstavningsnorm, som gör språket onödigt olikt danskan och norskan. (Svenskarna skriver att, och, kunna, höst, medan både danskar och norrmän skriver at, og, kunne, høst.) Dock fungerar den talade svenskan väl i kommunikationen mellan svenskar och norrmän och också mellan svenskar och danskar. Sydsvenskar har det förstås lättast att förstå talad danska medan svenskar boende nära gränserna mot väster förstår norska bäst. Svenskans ordförråd är också till viss del olikt danskans och norskans. Dels består det av gemenskapsmässigt sett annorlunda ord, dels har vissa av de för de tre språken gemensamma orden en annan stilvalör eller en helt annan betydelse i svenskan än i danskan och norskan. En skandinavisering av svenskan skulle alltså kunna innebära förändringar jämförbara med dem som försiggått i Turkiet. Sådana förändringar sker inte med spontana krafter. Ett helt folk börjar knappast att tala mera "skandinaviskt" för att det förefaller gynnsammare i vissa sammanhang. Men för att svenskan i egenskap av ett nordiskt språk skall kunna överleva lättare måste den ta vara mer på det den har gemensamt med danskan och norskan.
